Maya Eizin Öijers målningar bländar med sitt ljus och sin färg. Tonen är litet artificiell, den reflekterar det vackra och förföriska i massbilder som affischer, tidningsomslag etc. Ändå har det inget med vare sig popkonst eller ironi att göra. Hon dekonstruerar eller undersöker inte denna sorts bilder, nej, hon vill vrida verktygen ur deras händer. Erövra också den sortens skönhet och göra den till sin utan all banalitet den brukar bära fram. Och samtidigt vill hon få oss att se en gång till. I vårt sätt att se ligger många föreställningar, ett slags raster över det vi tar in. Där finns gränser vi sätter upp och som hindrar oss att verkligen uppleva.
Och det är som om hon frågade sig, varför massproduktionen skulle få ockupera viktiga delar av skönheten, bestämma vad som är vackert och inte. Hon rycker beslutsamt tillbaka dessa visioner för att stilla, ömsint göra dem till sina. Violinisten är romantiskt skön och jag tror mig höra eterisk stråkmusik.
Orkidén är praktfull där den tecknar sig mot den ljusa himlen, sedd i underperspektiv. En drift med den heroiska bilden? Kanske det. Annars kan det ju tänkas att den observeras av någon som ligger ner och fångar dess blomställningar i ett ögonblick av lättnad.
I Maya Eizin Öijers bilder finns alltid en berättelse att fylla i. Hon rör sig i en värld av kropp, syn och utsatthet.
Till Konst i Landstingshuset
Konstnär: © Maya Eizin Öijer/BUS 2010
Konstverk: ”Orkidé”
Text: Thomas Breitenstein Millroth
Foto: Anna Molander